Facebook-inlägg fick mig att dyka ner i arkivet.

Arvid är i Japan och skriver trevligt om sina upplevelser där. Idag har han publicerat en bild av sig själv framför en jättelik bild av Yellow Magic Orchestra, det skojfriska japanska elektronikabandet/konstprojektet. Det fick mig att minnas att jag skrev nån grej om YMO till manga-blaskan Manga Mania nån gång i början på 2000-talet. Jag dök ner i arkivet och plockade upp den här, kortare versionen av ursprungsartiken (som var på 15000 tecken och inte hanns igenom innan det var dags att natta och läsa Kalle Anka för 7-åringen).

Från Manga Mania 2003:

Söta popsnören & salta Tarantino-brudar

 

MANGA MANIAS ONGAKUDAIGAKU* #2

(Musikskola)

 Monday_Mona_Lisa_Club_Pink_Lady

 

Precis som i Sverige blev det ramaskri bland de äldre när rocken kom till Japan. Rockartister bojkottades från TV, skivbolagen krävde att deras artister skulle spela in traditionell enka-musik i stället för rock, och det blev svårt att få tillstånd att uppträda. Samtidigt började musikindustrin på allvar lära sig domesticera och marknadsföra idoler. Dessa artister, oftast tjejer, lanserades på bred front som sångare, skådespelare, fotomodeller och reklampelare i ett, vilket fortfarande är ett vanligt sätt att jobba med artister på i Japan.

En av de kommersiella idoler som fortfarande är älskad är Yamaguchi Momoe. Hon var 13 år när hon kom tvåa i talangtävlingen Staru Tanjou 1972 med låten Kaiten Mokume. Under sin åtta år långa karriär hann hon med att ge ut 32 singlar, varav 29 på topp 10-placeringar, samt 22 album. Hon medverkade också i flera dramaproduktioner.1980 gifte hon sig med skådespelaren Tomokazu Miura och lämnade rampljuset.

 

Enorma framgångar fick också tjejduon Pink Lady. Nemoto Mitsuyo och Masuda Keiko, alias Mie och Kei, upptäcktes också i Staru Tanjou. Året var 1976, och Mie och Kei var två 18-åriga landsortsflickor som sjöng folkmusik. De fick skivkontrakt, stylades om och lanserades i augusti 76 som discodrottningar med singeln Peppa Keibu. Sångtexterna var harmlöst nonsens. Den stora grejen var Mies och Keis sexiga discodanser på scenen. Sexig koreografi var något helt nytt för publiken, och snart såldes böcker och tidningar med steg för steg-anvisningar till hur danserna skulle genomföras. Hitsinglarna följde varann i rask takt. En av de mest bisarra hitsen var en cover av Village People’s In The Navy. Deras bästsäljande hitsingel släpptes i december –77. Den hette UFO och såldes i två miljoner exemplar.

 

IDOLERNA ANFALLER

Pink Lady blev så stora att ryktet om dem nådde USA. Det gjordes en USA-lansering 1979 med singeln Kiss In The Dark, som hamnade på 37 plats på Billboards singellista. Av någon anledning fick då cheferna på NBC för sig att skapa en pratshow åt Mie och Kei. Eftersom tjejerna talade väldigt dålig engelska fick de med sig komikern Jeff Altman som ankare. Programmet Pink Lady & Jeff hade premiär 1 mars 1980 och blev ett rungande fiasko. Usla vitsar, etniska fördomar och på toppen av allt tvingades stackars Mie och Kei bada skumbad i små bikinis med skojfarbrorn Jeff. Programmet lades ner efter bara fyra veckor, och har gått till den amerikanska TV-historien som en av de största kalkonerna i underhållningsbranschen. Efter fiaskot åkte Mie & Kei tillbaka till Japan. De splittrades samma år och försökte sig på varsin solokarriär, utan att komma i närheten av framgångarna med Pink Lady. Pink Lady har blivit föremål för en enorm nostalgivåg som gjort deras gamla skivor och prylar till heta samlarobjekt. Men man behöver inte leta på e-bay för att hitta Pink Ladys musik. De gjorde comeback 2003.

 

Tomrummet efter Pink Lady fylldes av bland andra av Nakamori Akina. Hon hade en trulig, sexig stil och image och sjöng oftast tårfulla ballader: Tattoo, Tango Noir, I Missed The Shock och Nan Passen var riktiga sviskon som gjorde Akina till en av 80-talets stora popdivor i Japan.

Japan fick också sitt eget svar på Madonna – Matsuda Seiko. 17 år gammal rymde Seiko hemifrån, och stack till Tokyo för att gå på audition hos Sun Music Talent Agency. Hon fick jobbet: Hennes ansikte och debutsingel lanserades i en reklamfilm för 70 miljoner yen. Det var en chansning från Suns sida, och det gjorde de rätt i. För Seiko drog in 8 miljarder yen bara på singeln det första året. Seiko hade 24 listettor under 80-talet. Hon har levt sitt liv i rampljuset med många skandaler och rykten. Japanerna blev chockade när hon som nygift åkte ensam till USA 1988 för att försöka slå igenom där. Det gick inte, men hon kom hem med Madonna-kläder och ännu mer bad girl-attityd. Hon gjorde ett nytt försök 1995, samtidigt med en yttepytteliten cameo i filmen Armageddon.

Seiko och Akina var varandras största rivaler. När det ryktades att hon hade en affär med rivalen Akina Nakamoris pojkvän, Masahiko Kondo, påstås det att Akina försökte ta livet av sig.

 

UNDERGRUNDSJAPAN

The 5, 6, 7, 8’s heter tjejgaragebandet som uppträder i Kill Bill, vol. 1. De är äkta vara, om nu någon trodde nåt annat. De spelar live på setet: en coverversion av Rock-A-Teens-låten Woo Hoo och den egna låten I Walk Like Jayne Mansfield. Historien bakom deras medverkande i filmen är precis så häftig som en sån historia ska vara: Quentin Tarantino var i en loppisaffär i Tokyo, där en skiva med The 5, 6, 7, 8’s spelades i bakgrunden, och han bad att få köpa den. Men butiksinnehavaren, som var en kompis till tjejerna i bandet, ville inte sälja sitt eget ex. Tarantino blev tvungen att åka tillbaka till USA utan den. Men han ringde till affären och bad än en gång att få köpa skivan. Den här gången fick han det – för dubbla priset!

Bandets kärna består av systrarna Fujiyma Sachiko och Yoshiko ”Ronnie”. De har spelat ihop sen 1986 och är numera legender på undergroundscenen i Japan. Andra medlemmar har kommit och gått. Just nu är bandets tredje medlem den 21-åriga bassisten Saki. The 5, 6, 7, 8’s tycker det är viktigt att behålla sin underground-identitet. De gick t.ex bara med på att vara med filmen på villkoret att de fick ta med sin egen utrustning. De tyckte att det skulle vara ocred att spela live på setet med grejor som filmproducenterna hade hyrt in.

 

Undergroundscenen i Japan har starka traditioner. Ungdomarna som lyssnade på Elvis, Jerry Lee Lewis m.fl skapade tidigt sin egen version av rocksoundet: Rokabiri. I februari 1958 hölls Japans första rockfestival på Nichigekiteatern i Tokyo. 45000 åskådare dök upp och lyssnade på tre av de största Rokabiri-artisterna: Masaaki Hirao, Keijiro Yamashita och Mickey Curtis, som sjöng Elvis-material och skakade höfterna som förebilden. Många av de tidigaste rockabirmusikerna jobbade professionellt med att underhålla amerikanska soldater med country & western-musik på barer och restauranger. De tog snabbt upp rock i repertoaren och hittade en ny publik bland sina landsmän.

 

EREKI

The Ventures, ett av de stilbildande surfbanden från det tidiga 60-talet, skulle kunna illustrera begreppet ”Big in Japan”. De besökte Japan med sin världshit Walk Don’t Run 1962, och det elektrifierade soundet slog ner som en bomb i ungdomskulturen. Den nya vågen kallade man Ereki buumu (elektrisk boom). Snart fanns det hundratals erekiband över hela Japan, och när The Ventures kom tillbaka till Japan 1965 blev de hyllade som kungar. Samma år tillverkades 760 000 elgitarrer i Japan. Efterfrågan var större än tillgånen, och i några år var det rena bonanzan för japanska elgitarrproducenter. Företag i andra branscher, till och med en träskoproducent, kastade sig in i leken.

Japans första surfskiva, Korezo Surfing, gavs ut av bandet The Bluejeans 1964. Bandets ledare, Takeshi Terauchi, bildade därefter ett nytt band, The Bunnys, som fram till bandets upplösning 1968, var landets ledande erekiband. Med The Ventures som utgångspunkt, skapade the Bunnys sitt eget sound. Deras låt Test Driver är en klassiker.

Ereki buumu varade ungefär från 1964 till 1966. Men Japanerna har fortsatt älska elektrifierad instrumentalmusik av alla typer, inte bara gitarrbaserad. Svenska instrumentalproggbandet Samla Mammas Manna, samt elorganisten Bo Hansson är kult i Japan. Artister som Jean Michel Jarre och Röyksopp har också haft stora framgångar i Japan. Men man ska inte tro att japanerna inte kan själva. En japansk artist som har haft stort inflytande på den moderna elektronsika instrumetalmusiken (och modern elektronika överhuvud taget), är Ryuichi Sakamoto. Denne multiartist blev känd på allavar utanför Japan när han kysste David Bowie i filmen Merry Christmas, Mr. Lawrence 1983. Men redan 1978 bildade han YMO, Yellow Magic Orchestra, som har kallats ”en japansk v ersion av Kraftwerk”. YMO spelade tecnhopop, och drev med orientaliska stereotyper i sin image. Bl.a uppträdde de som japanska turister med kamera runt halsen. YMO blev stjärnor i Japan, men förblev relativt okända i väst. Däremot har Sakamotos soloprojekt som avant garde-musiker väckt uppmärksamhet i västerländska musikkretsar, och han har idag samarbetat med ”alla” från Brian Wilson till Youssou N’Dour. 1987 vann han en Oscar för sin filmmusik till Den siste Kejsaren. En annan av de mest kända japanska elektronikakonstnärerna är den nyskapande technoartisten Ken Ishii.

 

GROUP SOUND

1966 kom the Beatles till Tokyo och spelade flera kvällar på rad i Budokan-hallen. Japanska ungdomar hade koll på Beatles. Det fanns till och med ett coverband som hette Tokyo Beatles. Men när legenderna äntligen kom dit, spred sig Beatlesfebern över natten. Det ledde till att en mängd garageband såg dagens ljus. Genren kallades Group Sound, eller GS till vardags. Några av de mest framgångsrika GS-banden hette The Tigers, The Blue Comets, The Jaguars, The Spiders och The Golden Cups. The Tigers försökte sig på ett genombrott i Europa och USA, och gästade till och med det engelska pop-programmet ”Ready Steady Go!”, utan att det ledde till några framgångar. Hemma blev de däremot stora stjärnor, och de var det första japanska band som fick ett eget gig i Budokan-hallen. Idag är GS en älskad nostalgitripp för många, och det finns massor av band som kopierar och försöker återskapa soundet och looken från 60-talets GS-band.

 

EXPORTPROBLEMET

Det är svårt att exportera japansk populärmusik. Det fick nyligen rockbandet Dreams Come True erfara. De spåddes lysande möjligheter att slå igenom i USA, just för att de lät som vilket rockband som helst. Men lanseringen misslyckades. Vi i väst kanske föredrar japansk musik som låter lite mer exotisk. Japanska undergrundsband lyckas ofta bättre än mainstreamartister. Men ett undantag finns det: Sakamoto Kuy med Ue o Muite Aruko alias Sukiyaki. Låten lanserades i USA under namnet Sukiyaki och 15 juni 1963 petade den ner Lesley Gores It’s My Party från förstaplatsen på Billboard. Det är den enda listettan en japansk artist har haft i USA hittills. Hoppas det kommer fler.

Drev med västliga fördomar om ssiater.

Drev med västliga fördomar om asiater.

Annonser

Mer gammalt MAD-mög

Mer gammalt MAD-mög:

Numret med tidningsparodier var ett av de roligaste att göra. Jag gjorde parodier på Slitz, Nöjesguiden, Allt om Mat, PC Hemma, Affärsvärlden och Amelia, och jag tror att jag skissade på ännu fler. Med facit i hand hade det kanske varit bättre att slopa några uppslag. Jag minns att jag var lite missnöjd med mitt eget arbete. Det smög sig in korrekturfel här och där, och vissa idéer och uppslag var inte tillräckligt välutvecklade. Parodin på Amelia var lite väl elak, kan jag tycka idag, men det var roligt att göra affirmationskorten. Positivt tänkande var hett stoff i början på 2000-talet. Amelia hade gett ut ett nummer med affirmationskort, och jag fick jobba hårt för att det verkligen skulle bli en parodi på verkligheten.

Si meg hvilke festivaler du har vært på og jeg skal si deg hvem du er…

Sigbjørns facebook-kommentar till Tom Petty-giget på Norwegian Wood fick mig att minnas ett gammalt knäck jag gjorde till Svenska Dagbladets iDag-sida för ett tiotal år sen, ett ”testa dig själv-upplägg”, som skulle tala om vilken typ av festivalbesökare man är. Jag skrev en norsk version också, som är lite nyare, uppdaterat för publicering nånstans, antagligen. Men jag minns inte om den faktiskt har varit publicerad i Norge, så jag slänger upp den här.  Det kändes som en liten tidskapsel att läsa den gamla texten, som namnedroppar inte bara inaktuella band och artister, utan även glömda läskedrycker                     och TV-kanaler.

SI MEG HVILKE FESTIVALER DU HAR VÆRT PÅ, OG JEG SKAL SI DEG HVEM DU ER.

1. Hva var høydepunktet?

a. Jeg så Short Cut pisse! Fy faen!

b. Ingenting! Det var noe annet i -94. Det var da det skjedde.

c. Jeg stod i samme pølsekø som Vidar Busk.

d. Stagedivinga mi på White Stripes-konserten, etter å ha spist dansk sopp.

2. Hva slags musikk ble spilt på festivalen?

a. Masse bra hitlåter fra VG-lista!

b. Stort sett drittmusikk. Men man må jo få det med seg.

c. Sån derre pop eller hiphop eller techno eller hva det heter.

d. Jeg hørte ”På låven sitter nissen…” inne i hodet mitt hele tida…

3. Hvilke rusmidler brukte du?

a. XL-1 & Ræitt i kopp’n.

b. Alt for dyr festivaløl.

c. Jeg kjørte bil, så jeg drakk cola.

d. Bona fide dop.

4. Hvordan kom du deg til festivalen?

a. Haiket.

b. Kjørte tog.

c. Tok bilen.

d. Vet ikke.

5. Festivalens mest spennende møte?

a. Min gamle klassekamerat Jørgen.

b. En hyggelig ung mann som solgte billige mobiltelefoner.

c. . Trekant på campingen med to polske jordbærplukkere.

d. Jeg møtte meg selv på astralplanet.

6. Hva hadde du på deg da du dro hjem?

a. Siste reine klesskift, bandana og solbriller.

b. Et par bukser jeg kjøpte for 50 spenn av noen, ettersom jeg mista mine i fylla, pluss et par espadrillos jeg fant i en container.

c. Shorts og sandaler

d. Poncho og gjøglerhatt i alle regnbuens farger.

 

7. Hvilke souvenirer fikk du med deg?

a. T-skjorte med festivallogo. Den blir hip om 10 år.

b. Klamydia. Utslått fortann.

c. En supermopp og et sett billige skrujern.

d. Fem nye piercinger og ny tattis.

 

8. Hva spiste du?

a. Hæ? Spiste?

b. Vi spiste noe som het kebab. Det var litt for sterkt.

c. Jeg åt en veggisrull den første kvelden, og så hadde jeg magekjør hele resten av festivalen.

d. Sjøgresskapsler, c-vitaminer, zinktabletter, hjemmebakte hasjkaker.

9. Forestill deg at MTV filmer deg på festivalen. Hva sier du når du er i kamera?

a. Rock ‘n’ Roll!

b. Robbie Williams, jeg elsker deg!

c. Da må jeg få hilse til alle hjemme i Indre Sogn!

d. I’m the Lizard King! Yeah!

10. Hvilke kommentarer vil du dele med verden i etterkant av festivalen?

a. Øystein, hvor er du? Jeg traff deg ved Rave-teltet fredag kveld. Du gav meg et kyss og helte Urge i støvlene mine. Du hadde afghanerpels og pappbriller. Kameratene dine bar på en helstekt gris. Jeg elsker deg!!! Ring meg! Jenny med den lilla trusa.

b. Denne festivalen scorer 2 på en skala fra en til ti, der ”1” tilsvarer vekkelsesmøte i Kvinesdal, og ”10” er Glücksburg ’87, da Iggy gjorde seks Stooges-ekstranumre og John Cale la seg til å sove under flygelet på scena. Bare en skikkelig fet Neil Young-konsert kunne ha trukket opp karakteren. Det er ingen som arrangerer ordentlige festivaler om dagen.

c. Det er så artig med litt avveksling i hverdagen. Moro at vi kan være litt kontinentale her i Styggedal også. Det ble kanskje litt mye bråk til tider, men alle de fargerike menneskene har gitt oss noe å prate om til vinteren.

d. Har noen tatt hånd om en bortkommen ilder på festivalområdet? Han heter Devil og forsvant i løpet av sjonglørshowet mitt ved den blå scenen. Halsbåndet var peruviansk håndverk. Ring 999 69 666 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
a=5b=10

c=1

d=5

a=5b=10

c=1

d=20

 

a=5b=10

c=2

d=15

a=7b=5

c=3

d=15

a=5b=1

c=5

d=20

 

a=4b=12

c=1

d=22

a=6b=

c=1

d=18

a=8b=0

c=7

d=16

a=Straff: Minus -5 p!

b=5

c=0

d=18

e=5

a=5b=10

c=0

d=28

*****

 

0-30 poeng: Du har vært på: Momarken, Musikkens Dag, Rørosmart’n e. l.

Du er: Medlem av den såkalte ”tause majoritet” Men når du har fått deg et par oppstivere i begge beina har du en bemerkelsesverdig evne til å gjøre andre mennesker oppmerksom på din eksistens.

31-65 poeng: Du har vært på: Quart, Hultsfred, Roskilde osv.

Du er: Den perfekte rockefestivalgjenger.

Du er den typen person som fortsatt blir overrasket når de får baksmell. Du er ung nok til å holde ut gjørme og utedasser uten å mukke, Du er full/høy nok til ikke å legge merke til at headlinerne har meldt avbud og til å kreve pengene tilbake. Forresten så er det viktigste selve festivalopplevelsen: Når som helst kan det viktigste mennesket i ditt liv dukke opp. Kanskje du blir oppdaget av NRK Petre. Dessuten kan det være nyttig med litt spennende og romantisk lidelse (slutt på dopapir, våte sko) til din kommende generasjonsroman.

66-90 poeng: Du har vært på: Alle rockefestivaler fra Øya til Böblingen Open Air.

Du er: En grinebiter med sementert musikksmak.

Alt var bedre før! De gamle heltene slutter å turnere og dør. Plateanmeldelsene skrives av drittunger.

Kjære venn, et godt råd: Du har vært på alle rockefestivaler siden du gikk på gymnaset, det holder nå! Don’t fight it, baby – det er herlig med rekkehus og stasjonsvogn! The Band-platene låter mye bedre på det nye B&O-anlegget ditt enn det du kommer til å høre i gjørma foran XYZ-scenen. Og bikkja er bedre selskap enn drita tenåringer!

Over 90 poeng:: Du har vært på: Alle festivaler der man kan tjene en slant på pannekakesteiking, sjonglering og improvisert narkolanging.

Du er: Ikke så mye en festivalbesøker som et inventar. Du føler deg beslektet med 60-tallets hippier, og den tid da folk var litt mindre materialistiske. Privat eiendomsrett er tyveri, det eneste riktige er å donere sine penger til kunsten. Derfor har du alltid med deg en romslig gjøglerhatt der kapitalismens ofre kan kvitte seg med sine tyngende judaspenger. Du har levd fra hånd til munn siden du gikk på Den Rejsende Folkehøjskole. Livet er en reise, reisen er målet. Det HAR vært stunder da du gjerne ville ha byttet salmonella og hallusinasjoner met lagerjobb og leilighet i Nittedal. Men du klipper aldri dreadlocks’ene!

The Yellow Kid

Ett gammalt knäck jag gjorde om The Yellow Kid. Jag kom plötsligt ihåg det när min gode vän Tron Ingar frågade vad jag hade för åsikter om färgläggningen i nyutgåvan av Prins Valiant. Vi har inga fritidsproblem här i Nördotopia.

Tegneseriene Gud Glemte

Med anledning av premiären på X-men 3, passar jag på att slänga upp ett gammalt knäck om lite mindre lyckade superhjältar och andra lågvattenmärken i seriebranschen. Texten är på norska, men det går väl bra?

Tegneseriene Gud glemte

Mens jeg i mine tidligste år i tegneseriebransjen på 80-tallet var redaktør for et par japanske samuraiblader, ble jeg forbauset over hvor mange lesere som skrev inn og klagde på ting som at ninjagutten Kamui holdt sverdet i feil hånd (årsaken var at de japanske originalene måtte speilvendes fordi de var laget for å leses fra høyre til venstre), og at det var luker i fortellingen (årsaken til det var at jeg måtte sløyfe noen sider her og der fordi jeg ikke hadde nok plass i bladet. Det gikk vanligvis ut over helsider som kun avbildet bølgende rismarker og krigsroverskriftstore lydord som ”HWOOOOOOSSSHHHH”). Hvordan så mange kunne merke seg disse, i mine øyne minimale, anomalier var lenge et mysterium for meg. Jeg hadde ennå ikke helt skjønt at tegneseriefan ofte er likelydende med petimetermenneske og besserwisser. Har jeg fornærmet deg nå? Beklager. Jeg mente ikke noe vondt med det. For tegneseriebransjen TRENGER sannsynligvis fans som er både analretentive og påståelige for å holde menneskene på utgiversiden i sjakk. Selv om tegneseriemediet for lengst er blitt en etablert kulturform, hvis eksponenter av og til får anmeldelser av Eva Bratholm & co., så er det fortsatt litt av en liksombransje, hvor bisarre og upålitelige mennesker som meg får herje fritt.

Sannheten er at når jeg først hadde begynt å rive ut sider i mine japanske tegneserier så fikk jeg smak på det og kunne godt ha fortsatt med nøkkel-scener hvor Lone Wolf dekapiterer røverhøvdingen, hvis ikke leserne hadde stanset meg i tide. Og det er ikke bare redaktører som er tvilsomme; tro meg — tegnere, manusforfattere, forlagssjefer og håndtekstere er minst like rare. Kun skeptiske fans har makt til å avgjøre om produktene deres skal leve eller dø. Tegneseriebransjen klarer likevel ofte å komme forbausende langt med oppsiktsvekkende tøysete vås og tull, og her har jeg gravd frem noen eksempler.

Smårollingene fra Familien Flint, Pebbles og Bamm-Bamm, måtte i 1971 settes på hormonkur for å møte kravene fra tenåringsindustrien. De ble plutselig tenåringer og kjærester med egen serie. Pebbles og Bamm-Bamm var ”Groovy” og ”Far out” frem til 1976 og spilte i rockebandet Bedrock Rollers (kanskje ingen tilfeldighet at Bay City Rollers hadde sin storhetstid samtidig). Opplegget fremstår som corny i dag, men også litt søtt og gammeldags. Verre ble det da Familien Flint skulle formidle tenåringskultur i 1988 med The Flintstone kids: Just say no!  Det var en prisbelønnnet (!) 30 minuters kortfilm hvor Flint-ungdommene vil gå på Michael Jackstone-konsert, men i stedet overtales av Wilma til å delta i en kampanje mot hasj. Virkelighetens forbilde er muligens farlig for barn på sin måte, men det er nærmest naturstridig å forestille seg Michael Jackson inspirere sitt publikum til å oppføre seg som Grateful Dead-fans!

Tegneserier om, og i flere tilfeller med, popstjerner var veldig populært på 70-tallet. De allerede omtalte Bay City Rollers var bare én av mange grupper som hadde sig egen tegnefilm. The Osmonds fikk også tegnefilm laget om seg, men skikkelsene var så dårlig tegnet at de måtte ha forskjellig farge på sokkene for at publikum skulle klare å skille personene fra hverandre!

Rock og tegneserier er en kombinasjon som ofte er uflatterende for begge kunstformer. KISS, som har vært med på mye sjangeroverskridende tull, opplevde enorm kommersiell suksess da Marvel ga ut tegneserie om bandet i 1977 — første nummer solgte ufattelige 800.000 eksemplarer. Bandet er derimot forhåpentligvis uskyldige i den uoffisielle tegneserien, utgitt av Miller Publishing, hvor KISS sammen med Beatles utfordrer verdens ondskap. Sannsynligvis har de også lyst til å gjemme vekk tegneseriecoveret fra 1992, hvor bandet figurerer uten verken sminke eller original KISS-logo, og med en Cher-lignende Paul Stanley i motlys i forgrunnen.

70-tallets tenåringspublikum ble en kort stund traktert med de utenomjordiske supertvillingene Zan og Jayna. Både Hanna-Barbera og DC Comics hadde en skitten finger med i spillet i disse stakkars misfostrenes eksistens. Zan (navnet betyr visstnok ”hjerte-fra-himmelen” på alienspråk) og søster Jayna (som betyr ”livets vann” [skål!] på aliensk) kommer fra planeten Exor og kræsjlander med sin flygende tallerken i Arizona. De har flyktet fra den onde slavedriveren Ovon Kelt, som tok dem til fange på Dragonship, planeten Velgas tredje måne. Fra ham har tvillingene stjålet en slags drakt med superkrefter — ”The Jrxan flesh driver”, som Ovon gjerne vil ha tillbake. Zan utfordrer Ovon i ”Harin-Kataa” og vinner drakten, som de gir til en annen superhelt. Tvillingene har egne superkrefter: Zan kan forvandle seg til en vannbasert form (f.eks. en spade av is), og akevittjenta kan forvandle seg til hvilket dyr som helst. For å kunne bruke superkreftene må tvillingene ta hverandre i hånd og rope: ”Wonder Twin Powers, Activate!” Sammen har de også pre-SMS-varslingssystemet ”Teen trouble alert”, som tenåringer over hele verden kan bruke for å kontakte tvillingene hvis de er i trøbbel. Teit? Oh, ja!

Superheltseriene lener seg mot latterliggjøring i utgangspunktet, og for å være med på premissene og virkelig nyte trikotuniversene må man legge en del kritisk tenking til side. Men superseriene har enkelte lavmål hvor alt sammen blir for dumt, og den skadefro leseren kan få seg en god latter på bekostning av DC og Marvel. Noen eksempler er når Thor banner: ”Kristi sår!” i mangel på hedenske eder, når Lynet blir forvandlet til en tredukke av en tryllende plakat – eller når Hercules tar hele Manhattan på slep som en gummiflåte. Mange mindre vellykkede superhelter har også sett dagens lys (en mer eller mindre kort stund), eller hva sier dere om karateegget Egg Fu? Colossal Boy? Eller Animal-Vegetable-Mineral Man — delvis kar, delvis grønnsak, delvis stein (høres ut som Odd og Geir, eller hva?)? Maurmannen Antman og Bunny From Beyond er blitt ut-ryddet, liksom de ufrivillig sexy superguttene The Gay Ghost og Man-Thing og den neppe narkorusede Speedball.

Noen eksempler på tullete superkrefter: Jack Hart fra tegneserien ”Deadly hands of Kung-Fu” hadde en kropp laget av ”null energi” og var i stand til å skyte ”nullblitzer” fra hendene. ”The Vision” fra Avengers er en ”synthezoid”, et syntetisk laget menneske som kan få kroppen sin til å veie flere tonn (enter favorite fat joke) og Captain Britain kan bare bruke sine superkrefter når han er på britisk jord.

Ja, kjære dere, dette er bare et lite glimt av alle flauser og dumme ting tegneseriebransjen stadig presterer, så neste gang dere vurderer å klage på at skjorta til Ernie har feil farge – pass dere! Vi kan gjøre ting så utrolig mye verre for dere!

PDF:fil: tegnes_gud_gl

”Alien autopsy”-filmen

Med anledning av att en bild från den så kallade ”Alien autopsy”-filmen ligger och trycker i marginalen på Aftonbladets nätutgåva under titeln ”Bilderna som ingen kan förklara” eller något i den stilen, så fick jag för mig att jag skulle damma av ett utdrag ur min gamla bok ”Mysteriet Roswell” från 1997. Det är en rafflande historia späckad med allt från döda filmfotografer, Elvis och Troggs till ärkebiskopen av Canterbury.

En januarimorgon 1995 satte morgontrötta britter kaffet i vrångstrupen vid dagens utgåva av BBC:s populära morgonprogram ”Good morning with Anne and Nick”.  Den dagen var Reg Presley, sångare i The Troggs, gäst i studion. Och mitt i morgonmyset kungjorde han med största allvar att han sett en film som föreställde obduktionen av rymdvarelser från Roswellkraschen.

Filmen ”Fyra bröllop och en begravning” hade en Troggs-låt med i soundtracket. Genom filmen blev Reg Presleys manager bekant med Gary Schoefield, som varit anställd på Polygram och jobbat med ”Fyra bröllop […]”. Nu hade Schoefield ett projekt ihop med en kompis – Ray Santilli.

Ray Santilli och Gary Schofield hade kommit över en film som de påstod att de köpt av en gammal amerikansk filmfotograf, och som tagits i största hemlighet i samband med Roswellkraschen. De hade tänkt tjäna en hacka på att låta TV-bolag visa filmen, men det hade uppstått problem med att bevisa dess äkthet. De hade fört över originalfilmen till video, men de tyckte att det var onödigt att originalfilmen skulle dra till sig oönskad uppmärksamhet från näsvisa ufologer just nu, innan dimman lättat kring filmens ursprung. Därför visade de originalfilmen bara för några speciellt utvalda – experter av olika slag och en och annan UFO-intresserad kändis, som Reg Presley.

När Reg Presley gjorde sitt uttalande i morgon-TV, var det egentligen ingen bomb som släpptes, även om det gav Santilli god publicitet. Det hade glunkats om en Roswell-film redan 1992, när tidningen ”Sunday People” publicerade en artikel, där det påstods att Steven Spielberg planerade en långfilm om Roswellkraschen och att man skulle använda sig av äkta journalfilm som tagits i samband med händelsen. Artikeln var skriven av Carl Nagatis, som var pressagent åt Philip Mantle – en av de ledande UFO-utredarna i den brittiska organisationen British UFO Research Association (BUFORA). Detta dementerades strax av Steven Spielbergs produktionsbolag. Senare hävdade Philip Mantle att artikeln skrivits för att starta ett rykte som skulle tvinga Santilli att visa upp Roswell-filmen.

Den hemlige filmfotografen

1993 lanserade i alla fall Polygram en TV-film om Roswellkraschen. En av de inblandade i produktionen var Gary Schoefield, Santillis kompis. Santilli var chef för the Merlin Group, ett videoproduktionsbolag med diverse tecknade filmer, Tintin, Disneyprodukter, blandade musikvideor och ”rockumentärer” på repertoaren. 1992 for han och Schoefield enligt uppgift till USA för att köpa upp Elvis-memorabilia. De hade fått ett tips om att Elvis Presleys allra första filmade framträdande skulle vara till salu i Cleveland, Ohio. Mannen som hade filmen hette Jack Barnett och hade varit frilansande filmfotograf på 50-talet. Santilli påstår att han blev kontaktad av Barnett, som erbjöd sig att också sälja ”något annat” till honom: Roswellfilmen.

Santilli avslöjade inte genast namnet på filmfotografen. Han påstod sig vara tvungen att respektera ett tysthetslöfte han givit fotografen. Han höll tand för tunga ända tills kraven på solida bevis för kameramannens existens blev akuta.

Filmen i fråga, som numera också går under namnet ”Santilli-filmen”, var ett antal (som varierar mellan c a 15 och 30, beroende på källa) burkar 16-millimeters svartvit film, som Barnett hade tagit 1947 åt det amerikanska flygvapnet. Filmen visade hur militär personal bärgade vraket efter ett flygande tefat och en obduktion av döda rymdvarelser. Ray Santilli ställde sig tveksam till detta bisarra avslöjande, men säger sig ha blivit övertygad när han fått se dokument och foton som visade att Barnett varit filmfotograf åt flygvapnet mellan 1942 och 1952.  Enligt Santilli skulle Jack Barnett också ha filmat de atombombtester som gick under namnet Manhattanprojektet.

För Ray Santilli berättade Jack Barnett hela historien om hur det kom sig att han hade de här filmrullarna: Barnett blev engagerad som filmfotograf i den amerikanska armén någon gång under krigsåren. I den videointervju som senare gjordes med Barnett säger han: ”Det var inte mitt beslut att bli filmfotograf åt armén. De upptäckte att filmkameror var något jag begrep mig på. Och så fick jag jobbet”.

Barnetts historia

Barnetts historia gick ungefär så här: I början av juni 1947 flögs han och sexton andra personer med specialkunskaper till en olycksplats i närheten av Socorro, New Mexico. Barnett hade fått order att filma röjningsarbetet på olycksplatsen. Han fick veta att det var ett sovjetiskt spionflygplan som störtat. Största säkerhetsberedskap gällde. Där vimlade av högt uppsatta personer: ”Även om jag kunde minnas, så skulle jag inte avslöja deras namn. Ja, där fanns veteskapsmän, högt uppsatta militärer och medicinsk expertis. Till och med Trumans killar var där – det var fullt pådrag”.

När Barnett kom fram till olycksplatsen fann han att ett stort område hade spärrats av. ”Det var uppenbart att den farkost som störtat inte var något sovjetiskt flygplan. Vi fick order om att inte prata om vad vi hade sett. Vi visste allihop att det inte var ett spionplan eller någon annan sorts flygplan vi sett förut. Ingen av oss visste hur det hade störtat eller varifrån det kom”.

Skrikande aliens

Det var, enligt Barnett, en stort, runt flygande tefat som låg upp och ned. Det gick inte att gå i närheten av farkosten till att börja med, eftersom den glödde. Bredvid farkosten låg fyra varelser, som Barnett beskrev som ”monster”. Tre av dessa varelser var vid liv och skrek och jämrade sig. Den fjärde var död. Den döda varelsen packades in i is. De övriga tre undersöktes av den medicinska personal som var närvarande. De ville först inte röra vid varelserna, men övertalades att göra det ändå. Så fördes varelserna bort.

Det tog flera dagar att röja upp på olycksplatsen. Allt löst vrakgods skulle katalogiseras innan det packades in i lastbilar och kördes därifrån. Ingen ville gå in i farkosten, eftersom atmosfären därinne var ”tung” och det var svårt att andas.

Den var tydligen inte större än att den fick plats på ett lastbilsflak, för till sist baxade man upp farkosten i lastbil och fraktade den till Wright Field, Ohio för analys. Barnett flögs också till Ohio. Där stannade han i tre veckor och filmade arbetet med att undersöka vraket. Därefter fick han order om att bege sig till Fort Worth för att filma obduktionen av en död rymdvarelse.

Eftersom man var oroliga för smitta av något slag måste både Barnett och patologerna bära skyddsdräkter. Detta gjorde att det blev svårt att filma, så Barnett måste ta av sig masken för att klara filmarbetet. Tydligen hade de andra rymdvarelserna också dött, för under juli fick Barnett filma ytterligare två obduktioner. Han tog hundratals rullar film. Några av filmrullarna var ”pressade” (Pressning innebär att man medvetet – på grund av dåliga ljusförhållanden – underexponerar filmen för att sedan kompensera det i framkallningen). Dessa rullar skickades till Washington för specialframkallning, men av någon anledning kom ingen och hämtade dem. Barnett hävdar att han gång på gång gjorde sina överordnade uppmärksamma på detta, men ingen reagerade. Han blev sittande med sina högst kontroversiella filmrullar i nästan ett halvsekel. Först när Ray Santilli dök upp och ville köpa Elvis-filmen kom han på att han kanske kunde sälja obduktionsrullarna.

Harry Truman shuffle

När Ray Santilli besökte Barnett fick han se valda delar av filmen. En scen visade åskådare som iakttog obduktionen bakom en glasruta. Santilli kände tydligt igen president Harry Truman. Det övertygade honom om att filmen var äkta. Detta var ett av de argument som Santilli använde flitigt när han marknadsförde filmen. När den så småningom visades offentligt, och ingen annan såg minsta skymt av Harry Truman, ändrade sig Santilli och påstod att han bara hade sett att en av filmburkarna var märkt ”President Truman”.

Santilli köpte ändå inte filmen genast. Han har påstått att Barnett krävde så mycket pengar, omkring 100 000 pund (c a 1,2 miljoner kr), att han helt enkelt inte hade råd att köpa den. Han hävdade senare att Barnett hade ”förlorat tilliten” till honom och inte velat sälja filmen när det kom till kritan. Det är under alla omständigheter höljt i dunkel hur Santilli kom över filmen.

Gary Schoefield säger att han över huvudtaget inte träffade Barnett.

Senare skulle Santilli påstå att han och Schoefield i själva verket hade företagit resan i akt och mening att leta efter Roswell-filmen för Polygrams räkning, men att Polygram till slut inte vågade köpa filmen, eftersom den tekniskt sett eventuellt tillhörde det amerikanska flygvapnet, och det kunde innebära juridiska problem. Santilli påstår sig ha jobbat hårt med att skaffa fram medel att köpa Roswell-filmen för.

Till sist lyckades Ray Santilli köpa den. Han har gett olika versioner av när och hur den blev hans, men redan innan filmen hunnit visas offentligt var debaclet runt dess äkthet i full gång.

Framliden fotograf

Santillis film har fått massiv kritik från tre infallsvinklar. Dels gäller det huruvida själva filmrullarna och askarna de förvarades i är äkta, dels huruvida obduktionen i filmen är äkta och om det i så fall kan vara något annat än människolik som obduceras. Till sist handlar det om filmfotografens vara eller inte vara.

Så småningom kunde Santilli presentera en videofilmad intervju med fotografen, och till sist kom namnet Jack Barnett fram. Föga förvånande visade det sig att en filmfotograf vid namn Jack Barnett verkligen existerat och han hade filmat både Elvis Presley och andra rockstjärnor. Han var välkänd bland Elvisfans och filmfolk. I det här sammanhanget hade han dessvärre en graverande nackdel – han hade varit död i närmare 50 år. Nitiska ufologer grävde dessutom ganska omgående fram bevis för att Jack Barnett aldrig hade filmat vare sig Manhattanprojektet eller någon annan militär verksamhet.

Efter detta avslöjande påstod Ray Santilli att namnet Jack Barnett självklart var en pseudonym, och filmfotografens verkliga identitet måste hållas hemlig ”av hänsyn till hans familj” och ”av skatteskäl”.

1996 visade en japansk TV-station en videointervju med filmfotografen, som Ray Santilli påstod sig ha arrangerat ihop med en amerikansk TV-producent. Intervjun ska enligt uppgift vara en amatörvideo som tagits av filmfotografens son. ”Barnett” öppnar med att säga: ”Jag är den person som filmade. Jag tänker inte tala om vad jag heter, men jag vill göra klart för er att jag inte är stolt över att ha svikit mitt land. Amerikas Förenta Stater är världens bästa land, och jag är stolt över att vara amerikan.” Med andra ord skulle filmfotografens anonymitet bero på att han förrått sitt land genom att sälja en packe filmrullar som USAAF inte ens hade orkat hämta ut från labbet.

Jakten på filmfotografen går vidare. De TV-stationer, journalister och ufologer som fortfarande inte har gett upp hoppet om att han existerar, letar med ljus och lykta efter honom, men denna persons verkliga identitet tycks vara lika väl dold som Röda Nejlikans.

Obduktionen

Medan somliga lägger ner sin energi på att leta efter mannen som påstår sig ha filmat obduktionen, har andra deltagit i den massiva kritiken av filmens innehåll. Delar av filmen har vid det här laget visats på TV över hela världen. Den mest välkända sekvensen är ”det vita rummet”, som tydligen filmats i en slags operationssal. Sekvensen börjar med en helbild av ett naket lik som ligger på ett obduktionsbord. Kroppen är ganska lik en människa, men i så fall en deformerad människa med stort, svullet huvud och ett stort köttsår på högra benet. Den avlidna verkar vara omkring 160 cm lång. Den saknar hår och har stora, mörka ögon. Den antas ha kvinnliga könsorgan samt sex fingrar och sex tår. Fingrarna och tårna har naglar. Öronen är små, men har mänsklig form.

Två människor kommer in i rummet. De är klädda från topp till tå i vita skyddsdräkter med huvor. Det är omöjligt att urskilja deras ansiktsdrag. Snart uppenbarar sig en tredje person, klädd som kirurg och med mask för ansiktet. Han kommer aldrig in i rummet, utan iakttar händelserna genom en glasruta.

Personerna i skyddsdräkter undersöker liken summariskt, sedan börjar de skära i dem. En mörk vätska väller fram när snitten läggs. Filmen visar hur varelsen blir uppskuren från bröstet till magen, sedan försvinner bilden ett ögonblick, innan man får se den öppna bröstkorgen. Detta är en kritisk punkt för de specialeffektmakare som anser att filmen är en bluff. De påpekar att klippet beror på att man har jobbat med två dockor – en ”hel” och en med öppen bröstkorg.

Santilli hävdar att de tekniska bristerna i filmen beror på att filmfotografen också bar skyddsdräkt, samt att kamerans skärpa inte gick att se genom linsen.

Efter en inzoomning av varelsens inälvor sätter en av de maskerade personerna igång att såga upp dess skalle med en bensåg. Kameran är då placerad bakom mannen med sågen, så man ser bara hans armrörelse och inte huvudet som det sågas i. Man avlägsnar organ från den avlidne och lägger dem i skålar. En av patologerna gör några anteckningar, och så är sekvensen slut.

Ärkebiskopens välsignelse

Philip Mantle fick ett tips om Roswellfilmen av David Clark, en journalist och före detta BUFORA-medlem. Mantle blev mycket nyfiken och började bearbeta Santilli för att ”få loss” filmen. Snart skulle det dock visa sig att Santilli och ufologerna inte var på samma våglängd. Ray Santilli, som inte gjorde någon hemlighet av att hans intresse i saken i första hand var kommersiellt, lyckades snart reta upp alla, från BUFORA-folket till ärkebiskopen av Canterbury.

Mantle ville ha en kopia av filmen, kopior av all dokumentation runt filmens äkthet, serienumren på filmburkarna och en av originalrullarna. Han ansåg att det låg både i UFO-forskningens och Santillis intresse att filmens äkthet verifierades så snart som möjligt. Santilli vägrade till allas häpnad att gå med på detta. Han sa att han inte hade något intresse av att samarbeta med UFO-forskarna och att han redan hade låtit utföra en teknisk analys av filmen som bevisade dess äkthet. Detta medförde att UFO-kretsarna började bubbla av rykten om att filmen var en bluff redan innan någon hade sett den.

Till slut gick Santilli med på att ge en visning av hela filmen. Visningen ägde rum för ca 150 personer på British Museum den 5 maj 1995. De som deltog i visningen var speciellt inbjudna experter, läkare och forskare. Santilli hävdar att han valde den dagen, därför att den sammanföll med 50-årsfirandet av Andra Världskrigets slut. Därmed hoppades han att filmvisningen inte skulle få så stor uppmärksamhet i pressen. Han ville nämligen inte skapa rubriker förrän han var ”redo för det”.

Filmen möttes av stor skepsis. Några fäste sig vid brister i filmarbetet. Andra pekade på inkonsekvenser i själva obduktionen, som t. ex att bensågen som använts vid obduktionen var från 1800-talet, och att varelsens organ sett konstiga ut och hanterats på fel sätt. Den enda närvarande ufologen var Kent Jeffrey, som efter visningen reste sig upp och sa: ”Jag skulle vilja göra fullständigt klart här och nu att jag inte hyser några som helst tvivel om den här filmen är en bluff”.

Santilli gjorde dock mesta möjliga av sin expertpanel. En av de närvarande vid visningen var Dr. Christopher Milroy från Sheffield University. Efter visningen bad Santilli Dr. Milroy att se filmen en gång till och skriva en rapport om obduktionen. Det gjorde Milroy, mot ett arvode som han skänkte till välgörenhet. Santilli använde rapporten och universitetets logotyp i marknadsföringen av filmen. Han hänvisade i reklamen till Dr. Milroy, som i sin rapport skulle ha ”antytt att varelsen inte var mänsklig”. Så småningom ledsnade Dr. Milroy på att bli felciterad och visade upp sin originalrapport, där det stod att varelserna såg mänskliga ut, men att det var lite svårt att avgöra, eftersom filmen var så suddig.

Det var tungrott att skapa trovärdighet runt filmens innehåll, trots att en hord experter kallats in. Det spreds till och med ett rykte om att ärkebiskopen av Canterbury hade sett filmen och ansett den för äkta. Föga förvånande dementerades detta av ärkebiskopsämbetet.

Kodakanalysen

När ett påstått historiskt dokument dyker upp är det numera en naturlig handling att företa en laboratorieanalys av materialet för att avgöra dess ålder. I det här fallet måste filmens ålder fastställas och helst också när den hade framkallats. Santilli visste att man måste låta göra en sådan analys. Om han vägrade skulle filmens trovärdighet allvarligt ifrågasättas.

Så småningom kungjorde Santilli att han hade låtit Kodak testa en celluloidremsa och att de hade bekräftat att filmen var 50 år gammal. Detta påstående höll han fast vid ända tills ledningen på Kodak ilsknade till och dementerade att någon person på någon av deras filialer någonsin sett röken av filmen ifråga. Santilli ordnade då fram en brevväxling mellan Gary Schoefield och Kodak där det framgick att tre olika Kodakfilialer hade tagit en titt på filmen – en i Storbritannien, en i Danmark och en i Los Angeles. Kodak bekräftade att filmen var märkt med en symbol som upprepas vart tjugonde år. Deras slutsats hade varit att filmen var tillverkad antingen 1927, 1947 eller 1967. Men världen fick inte veta namnen på de Kodakmedarbetare som utfört analysen. Till sist grävde en nyhetsreporter fram den person som tittat på filmremsan vid Los Angeles-filialen. Det visade sig vara en säljare vid namn Laurence Cate. Cate var ytterst besvärad över uppmärksamheten och hävdade att han inte fått intrycket av att han blivit ombedd om en fullständig analys, utan bara ett allmänt utlåtande. Under alla omständigheter hade ingen sett något annat än ett par tomma filmrutor, och även om dessa möjligen kunde vara från 1947, så var det ju ingen som visste om de kom från Roswell-filmen.

Santilli gjorde ett harmset utspel och hävdade att han hade blivit förd bakom ljuset av Kodak, och att han minsann hade trott att han fått klara papper på filmens äkthet. Kodak erbjöd sig att göra en fullständig labbanalys av filmen om de fick en sammanhängande remsa med rymdvarelser på, så att de kunde vara någorlunda säkra på att det kontroversiella innehållet var med på den bit av filmen de testade. Vidare ville Kodak få lov att förstöra ett par filmrutor för att analysera resterna. Detta ville Santilli absolut inte gå med på. Därmed försatts denna möjlighet att skapa klarhet kring filmens ursprung.

Det restes också krav på att Santilli skulle låta undersöka filmburkarna. Pappret och bläcket på etiketterna skulle kunna dateras och därmed styrka att filmen verkligen var från 1947. Det tyckte Santilli var en bra idé, men han hade inte tid, sa han. Efter påtryckningar kungjorde till sist Santillis medarbetare Bob Shell att Santilli inte hade filmburkarna – bara fotokopior som han fått av filmfotografen.

En sista möjlighet att bevisa filmens äkthet: Någon hade ju kopierat och klippt originalfilmen före de offentliga visningarna. Vem hade gjort det jobbet? Santilli tyckte sig vid förfrågan minnas att Rank i London hade utfört jobbet. Ranks högkvarter svarade syrligt att man inte hade kopierat Roswell-filmen och att man helst inte ville ha sitt firmanamn inblandat i den här pinsamma saken.

Om filmen var en bluff eller inte blev aldrig utrett. När den visades på TV hade den undertiteln ”Fakta eller fiktion?”. Den gängse uppfattningen i UFO-kretsar tycks vara att filmen är en ren bluff som producerats i vinningssyfte. Därmed har också intresset för att få filmens äkthet bekräftad avtagit, vilket möjligen passar Ray Santilli som hand i handsken.