Facebook-inlägg fick mig att dyka ner i arkivet.

Arvid är i Japan och skriver trevligt om sina upplevelser där. Idag har han publicerat en bild av sig själv framför en jättelik bild av Yellow Magic Orchestra, det skojfriska japanska elektronikabandet/konstprojektet. Det fick mig att minnas att jag skrev nån grej om YMO till manga-blaskan Manga Mania nån gång i början på 2000-talet. Jag dök ner i arkivet och plockade upp den här, kortare versionen av ursprungsartiken (som var på 15000 tecken och inte hanns igenom innan det var dags att natta och läsa Kalle Anka för 7-åringen).

Från Manga Mania 2003:

Söta popsnören & salta Tarantino-brudar

 

MANGA MANIAS ONGAKUDAIGAKU* #2

(Musikskola)

 Monday_Mona_Lisa_Club_Pink_Lady

 

Precis som i Sverige blev det ramaskri bland de äldre när rocken kom till Japan. Rockartister bojkottades från TV, skivbolagen krävde att deras artister skulle spela in traditionell enka-musik i stället för rock, och det blev svårt att få tillstånd att uppträda. Samtidigt började musikindustrin på allvar lära sig domesticera och marknadsföra idoler. Dessa artister, oftast tjejer, lanserades på bred front som sångare, skådespelare, fotomodeller och reklampelare i ett, vilket fortfarande är ett vanligt sätt att jobba med artister på i Japan.

En av de kommersiella idoler som fortfarande är älskad är Yamaguchi Momoe. Hon var 13 år när hon kom tvåa i talangtävlingen Staru Tanjou 1972 med låten Kaiten Mokume. Under sin åtta år långa karriär hann hon med att ge ut 32 singlar, varav 29 på topp 10-placeringar, samt 22 album. Hon medverkade också i flera dramaproduktioner.1980 gifte hon sig med skådespelaren Tomokazu Miura och lämnade rampljuset.

 

Enorma framgångar fick också tjejduon Pink Lady. Nemoto Mitsuyo och Masuda Keiko, alias Mie och Kei, upptäcktes också i Staru Tanjou. Året var 1976, och Mie och Kei var två 18-åriga landsortsflickor som sjöng folkmusik. De fick skivkontrakt, stylades om och lanserades i augusti 76 som discodrottningar med singeln Peppa Keibu. Sångtexterna var harmlöst nonsens. Den stora grejen var Mies och Keis sexiga discodanser på scenen. Sexig koreografi var något helt nytt för publiken, och snart såldes böcker och tidningar med steg för steg-anvisningar till hur danserna skulle genomföras. Hitsinglarna följde varann i rask takt. En av de mest bisarra hitsen var en cover av Village People’s In The Navy. Deras bästsäljande hitsingel släpptes i december –77. Den hette UFO och såldes i två miljoner exemplar.

 

IDOLERNA ANFALLER

Pink Lady blev så stora att ryktet om dem nådde USA. Det gjordes en USA-lansering 1979 med singeln Kiss In The Dark, som hamnade på 37 plats på Billboards singellista. Av någon anledning fick då cheferna på NBC för sig att skapa en pratshow åt Mie och Kei. Eftersom tjejerna talade väldigt dålig engelska fick de med sig komikern Jeff Altman som ankare. Programmet Pink Lady & Jeff hade premiär 1 mars 1980 och blev ett rungande fiasko. Usla vitsar, etniska fördomar och på toppen av allt tvingades stackars Mie och Kei bada skumbad i små bikinis med skojfarbrorn Jeff. Programmet lades ner efter bara fyra veckor, och har gått till den amerikanska TV-historien som en av de största kalkonerna i underhållningsbranschen. Efter fiaskot åkte Mie & Kei tillbaka till Japan. De splittrades samma år och försökte sig på varsin solokarriär, utan att komma i närheten av framgångarna med Pink Lady. Pink Lady har blivit föremål för en enorm nostalgivåg som gjort deras gamla skivor och prylar till heta samlarobjekt. Men man behöver inte leta på e-bay för att hitta Pink Ladys musik. De gjorde comeback 2003.

 

Tomrummet efter Pink Lady fylldes av bland andra av Nakamori Akina. Hon hade en trulig, sexig stil och image och sjöng oftast tårfulla ballader: Tattoo, Tango Noir, I Missed The Shock och Nan Passen var riktiga sviskon som gjorde Akina till en av 80-talets stora popdivor i Japan.

Japan fick också sitt eget svar på Madonna – Matsuda Seiko. 17 år gammal rymde Seiko hemifrån, och stack till Tokyo för att gå på audition hos Sun Music Talent Agency. Hon fick jobbet: Hennes ansikte och debutsingel lanserades i en reklamfilm för 70 miljoner yen. Det var en chansning från Suns sida, och det gjorde de rätt i. För Seiko drog in 8 miljarder yen bara på singeln det första året. Seiko hade 24 listettor under 80-talet. Hon har levt sitt liv i rampljuset med många skandaler och rykten. Japanerna blev chockade när hon som nygift åkte ensam till USA 1988 för att försöka slå igenom där. Det gick inte, men hon kom hem med Madonna-kläder och ännu mer bad girl-attityd. Hon gjorde ett nytt försök 1995, samtidigt med en yttepytteliten cameo i filmen Armageddon.

Seiko och Akina var varandras största rivaler. När det ryktades att hon hade en affär med rivalen Akina Nakamoris pojkvän, Masahiko Kondo, påstås det att Akina försökte ta livet av sig.

 

UNDERGRUNDSJAPAN

The 5, 6, 7, 8’s heter tjejgaragebandet som uppträder i Kill Bill, vol. 1. De är äkta vara, om nu någon trodde nåt annat. De spelar live på setet: en coverversion av Rock-A-Teens-låten Woo Hoo och den egna låten I Walk Like Jayne Mansfield. Historien bakom deras medverkande i filmen är precis så häftig som en sån historia ska vara: Quentin Tarantino var i en loppisaffär i Tokyo, där en skiva med The 5, 6, 7, 8’s spelades i bakgrunden, och han bad att få köpa den. Men butiksinnehavaren, som var en kompis till tjejerna i bandet, ville inte sälja sitt eget ex. Tarantino blev tvungen att åka tillbaka till USA utan den. Men han ringde till affären och bad än en gång att få köpa skivan. Den här gången fick han det – för dubbla priset!

Bandets kärna består av systrarna Fujiyma Sachiko och Yoshiko ”Ronnie”. De har spelat ihop sen 1986 och är numera legender på undergroundscenen i Japan. Andra medlemmar har kommit och gått. Just nu är bandets tredje medlem den 21-åriga bassisten Saki. The 5, 6, 7, 8’s tycker det är viktigt att behålla sin underground-identitet. De gick t.ex bara med på att vara med filmen på villkoret att de fick ta med sin egen utrustning. De tyckte att det skulle vara ocred att spela live på setet med grejor som filmproducenterna hade hyrt in.

 

Undergroundscenen i Japan har starka traditioner. Ungdomarna som lyssnade på Elvis, Jerry Lee Lewis m.fl skapade tidigt sin egen version av rocksoundet: Rokabiri. I februari 1958 hölls Japans första rockfestival på Nichigekiteatern i Tokyo. 45000 åskådare dök upp och lyssnade på tre av de största Rokabiri-artisterna: Masaaki Hirao, Keijiro Yamashita och Mickey Curtis, som sjöng Elvis-material och skakade höfterna som förebilden. Många av de tidigaste rockabirmusikerna jobbade professionellt med att underhålla amerikanska soldater med country & western-musik på barer och restauranger. De tog snabbt upp rock i repertoaren och hittade en ny publik bland sina landsmän.

 

EREKI

The Ventures, ett av de stilbildande surfbanden från det tidiga 60-talet, skulle kunna illustrera begreppet ”Big in Japan”. De besökte Japan med sin världshit Walk Don’t Run 1962, och det elektrifierade soundet slog ner som en bomb i ungdomskulturen. Den nya vågen kallade man Ereki buumu (elektrisk boom). Snart fanns det hundratals erekiband över hela Japan, och när The Ventures kom tillbaka till Japan 1965 blev de hyllade som kungar. Samma år tillverkades 760 000 elgitarrer i Japan. Efterfrågan var större än tillgånen, och i några år var det rena bonanzan för japanska elgitarrproducenter. Företag i andra branscher, till och med en träskoproducent, kastade sig in i leken.

Japans första surfskiva, Korezo Surfing, gavs ut av bandet The Bluejeans 1964. Bandets ledare, Takeshi Terauchi, bildade därefter ett nytt band, The Bunnys, som fram till bandets upplösning 1968, var landets ledande erekiband. Med The Ventures som utgångspunkt, skapade the Bunnys sitt eget sound. Deras låt Test Driver är en klassiker.

Ereki buumu varade ungefär från 1964 till 1966. Men Japanerna har fortsatt älska elektrifierad instrumentalmusik av alla typer, inte bara gitarrbaserad. Svenska instrumentalproggbandet Samla Mammas Manna, samt elorganisten Bo Hansson är kult i Japan. Artister som Jean Michel Jarre och Röyksopp har också haft stora framgångar i Japan. Men man ska inte tro att japanerna inte kan själva. En japansk artist som har haft stort inflytande på den moderna elektronsika instrumetalmusiken (och modern elektronika överhuvud taget), är Ryuichi Sakamoto. Denne multiartist blev känd på allavar utanför Japan när han kysste David Bowie i filmen Merry Christmas, Mr. Lawrence 1983. Men redan 1978 bildade han YMO, Yellow Magic Orchestra, som har kallats ”en japansk v ersion av Kraftwerk”. YMO spelade tecnhopop, och drev med orientaliska stereotyper i sin image. Bl.a uppträdde de som japanska turister med kamera runt halsen. YMO blev stjärnor i Japan, men förblev relativt okända i väst. Däremot har Sakamotos soloprojekt som avant garde-musiker väckt uppmärksamhet i västerländska musikkretsar, och han har idag samarbetat med ”alla” från Brian Wilson till Youssou N’Dour. 1987 vann han en Oscar för sin filmmusik till Den siste Kejsaren. En annan av de mest kända japanska elektronikakonstnärerna är den nyskapande technoartisten Ken Ishii.

 

GROUP SOUND

1966 kom the Beatles till Tokyo och spelade flera kvällar på rad i Budokan-hallen. Japanska ungdomar hade koll på Beatles. Det fanns till och med ett coverband som hette Tokyo Beatles. Men när legenderna äntligen kom dit, spred sig Beatlesfebern över natten. Det ledde till att en mängd garageband såg dagens ljus. Genren kallades Group Sound, eller GS till vardags. Några av de mest framgångsrika GS-banden hette The Tigers, The Blue Comets, The Jaguars, The Spiders och The Golden Cups. The Tigers försökte sig på ett genombrott i Europa och USA, och gästade till och med det engelska pop-programmet ”Ready Steady Go!”, utan att det ledde till några framgångar. Hemma blev de däremot stora stjärnor, och de var det första japanska band som fick ett eget gig i Budokan-hallen. Idag är GS en älskad nostalgitripp för många, och det finns massor av band som kopierar och försöker återskapa soundet och looken från 60-talets GS-band.

 

EXPORTPROBLEMET

Det är svårt att exportera japansk populärmusik. Det fick nyligen rockbandet Dreams Come True erfara. De spåddes lysande möjligheter att slå igenom i USA, just för att de lät som vilket rockband som helst. Men lanseringen misslyckades. Vi i väst kanske föredrar japansk musik som låter lite mer exotisk. Japanska undergrundsband lyckas ofta bättre än mainstreamartister. Men ett undantag finns det: Sakamoto Kuy med Ue o Muite Aruko alias Sukiyaki. Låten lanserades i USA under namnet Sukiyaki och 15 juni 1963 petade den ner Lesley Gores It’s My Party från förstaplatsen på Billboard. Det är den enda listettan en japansk artist har haft i USA hittills. Hoppas det kommer fler.

Drev med västliga fördomar om ssiater.

Drev med västliga fördomar om asiater.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s